Lars Winnerbäck - Söndermarken Text (lyrics)
[Lars Winnerbäck - Söndermarken Text lyrics]
Så som himlen ser ut en tisdag över skolans
Kommunala korridorer klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
Och det luktar från bespisningen
Halvhjärtad husmanskost
Och löven ligger klistrade mot marken
Gråvita skyar tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
En cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
Ser jag när jag blundar
Och nånstans där så blev jag den jag är
Jag ser gitarren i butiken
Symbolen för att skolka sagan om ett uppror
Drömmen om en högre höjd ett sjörövarskepp
Som blåser rätt in i Los Angeles
Och stjärnorna som glittrar
Och ingen jävel når mig nånsin mera
En enda ambition att få brudarna från Berga
Att skratta eller gråta och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet
Tegelväggen, la isla bonita och de brandgula
Stolarna man staplar på varandra
Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
Och den rotlösa känslan som ännu ett hinder
På vägen mot den råa romantiken
Och gitarren i butiken och flykten
Över taken
Man la klossar över ängen
Med små fönster och dörrar
Det var slogans överallt
Från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum
Som ett hål genom kulissen
Ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara ser på bio
Vi bildade band och blåste ringar
Drog med handen genom jorden
Fyllde naglarna med lera
Av all yta som vi skrapade
För nånstans under lagren av tätortstimotej
Bredde stora världen ut sig
Utan farthinder och Konsumkort och nypon
Vi satte båtarna i bäcken
Såg dem flyta in i tunneln
Kanske vidare mot Vättern
Och kanalen ut till Nordsjön
Över vågorna mot Irland
Ut på havet och sen blåsa
Iväg och aldrig komma tillbaka
Mer till bäcken där det började
Jag ser den gräddgula färgen
Den moderna men diskreta
En helhet får det enkla
Bara fälla upp och skruva
Men ändå alltid nåt
Som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen i kanten
Jag hör det inrökta ljudet
Från en replokal vid tågstation
Bland speditionslokaler
Och bortglömda depåer
Det stumma, dova skinnet
Och basen som darrar i gallret
Och glaset och det doftar
Just som asfalt gör om hösten
Vi gömde Fibban under stenen
Willes vin i busken
Hela dungen var ett mikro-Vegas
Ladan bytte hänglås och ovan allt en himmel
Liksom silad ifrån kusten
Med det lilla som blev över
Efter vågorna och stormarna och skummet
Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig men jag är inte där
Kommunala korridorer klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
Och det luktar från bespisningen
Halvhjärtad husmanskost
Och löven ligger klistrade mot marken
Gråvita skyar tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
En cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
Ser jag när jag blundar
Och nånstans där så blev jag den jag är
Jag ser gitarren i butiken
Symbolen för att skolka sagan om ett uppror
Drömmen om en högre höjd ett sjörövarskepp
Som blåser rätt in i Los Angeles
Och stjärnorna som glittrar
Och ingen jävel når mig nånsin mera
En enda ambition att få brudarna från Berga
Att skratta eller gråta och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet
Tegelväggen, la isla bonita och de brandgula
Stolarna man staplar på varandra
Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
Och den rotlösa känslan som ännu ett hinder
På vägen mot den råa romantiken
Och gitarren i butiken och flykten
Över taken
Man la klossar över ängen
Med små fönster och dörrar
Det var slogans överallt
Från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum
Som ett hål genom kulissen
Ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara ser på bio
Vi bildade band och blåste ringar
Drog med handen genom jorden
Fyllde naglarna med lera
Av all yta som vi skrapade
För nånstans under lagren av tätortstimotej
Bredde stora världen ut sig
Utan farthinder och Konsumkort och nypon
Vi satte båtarna i bäcken
Såg dem flyta in i tunneln
Kanske vidare mot Vättern
Och kanalen ut till Nordsjön
Över vågorna mot Irland
Ut på havet och sen blåsa
Iväg och aldrig komma tillbaka
Mer till bäcken där det började
Jag ser den gräddgula färgen
Den moderna men diskreta
En helhet får det enkla
Bara fälla upp och skruva
Men ändå alltid nåt
Som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen i kanten
Jag hör det inrökta ljudet
Från en replokal vid tågstation
Bland speditionslokaler
Och bortglömda depåer
Det stumma, dova skinnet
Och basen som darrar i gallret
Och glaset och det doftar
Just som asfalt gör om hösten
Vi gömde Fibban under stenen
Willes vin i busken
Hela dungen var ett mikro-Vegas
Ladan bytte hänglås och ovan allt en himmel
Liksom silad ifrån kusten
Med det lilla som blev över
Efter vågorna och stormarna och skummet
Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig men jag är inte där