Mando Diao - En sångersaga Text (lyrics)
[Mando Diao - En sångersaga Text lyrics]
Jag såg en sovandes höjda haka
Det svarta skägget låg ungt och vekt
Vid silverkanten av tröjans halsrand
Omkring ett ansikte stolt och blekt
Jag såg en sångares vemodspanna
Det mörka håret i ädelt fall
Den manligt svärmiska sorgsna läppen
Som kanske sjöng i kung Alberts hall
Jag såg hans dödsdystra ögon öppnas
Att söka någon han aldrig fann
Han slöt dom åter och i detsamma
Den syn som skymtat i luften rann
Men länge hörde jag mjukt melodiskt
Hans tanke tala sitt mörka tal
Sin halvutslocknade sångarsaga
Från någon walesisk eller angli stad
"Har jag ej älskat någon
En som var ljuv och vän
Sov jag och drömde jag
Låg jag ej emot kvinnoknän
Medan den mörkröda solen
Sjönk bakom ekar hän
Hon gav mig en brudnatt
Firad vid stjärnesken över oss gunga lummigt
Kronorna gren över gren
Vind var i vide, och viken
Slog mellan säv och sten
Allt hon begav sin makes gyllene konungased
Medan hon smekte mitt huvud
Milt kring mitt hår hon vred
Gav mig sin själ och för min skull
Bröt hon sin heliga ed
Länge drack vi i ögat av tårar vått
Eller med svårmodslöje kärlek i ont och gott
Kärlek i synd och lycka
Kärlek i lust och brott
Hörde jag nyss, att munkens
Röst i mitt öra ljöd:
Livet är skönt att se till
Kärlekens kind är röd
Nu har din älskade vitnat nu är Osviva död
Nu skall Osviva sova länge i slummer sval
Sömnen och drömmen och döden
Var hennes eget val
Aldrig hon ångrade, aldrig
Går hon till himmelens sal
Munk, det är sång och sägner
Munk, det är häxans tal
Att, när den sista hösten
Fällt sina sista blad ska en befriare dra
Genom de dödas stad
Då har väl åren susat över min själ sen då?
Då är väl dagen inne
Snart ska väl slaget stå
Då ska befriarens ande
Stark genom världen gå!"
Som hav i svallning när vinden kommer
Som våg i vandring gick suset fram
Av dagens aning i Hadesnatten
Fördold och hemlig och undersam
Men åter sjönk den i djupets mörker
Där förd av drömmen min tanke sam
Och åter steg den och kom tillbaka
Och syner såg jag och ord förnam
Och över ansiktet det föll
En glimt av klarare ljus än förr
Men ännu svagt som en månes strimma
Från livets natt genom dödens dörr
Det svarta skägget låg ungt och vekt
Vid silverkanten av tröjans halsrand
Omkring ett ansikte stolt och blekt
Jag såg en sångares vemodspanna
Det mörka håret i ädelt fall
Den manligt svärmiska sorgsna läppen
Som kanske sjöng i kung Alberts hall
Jag såg hans dödsdystra ögon öppnas
Att söka någon han aldrig fann
Han slöt dom åter och i detsamma
Den syn som skymtat i luften rann
Men länge hörde jag mjukt melodiskt
Hans tanke tala sitt mörka tal
Sin halvutslocknade sångarsaga
Från någon walesisk eller angli stad
"Har jag ej älskat någon
En som var ljuv och vän
Sov jag och drömde jag
Låg jag ej emot kvinnoknän
Medan den mörkröda solen
Sjönk bakom ekar hän
Hon gav mig en brudnatt
Firad vid stjärnesken över oss gunga lummigt
Kronorna gren över gren
Vind var i vide, och viken
Slog mellan säv och sten
Allt hon begav sin makes gyllene konungased
Medan hon smekte mitt huvud
Milt kring mitt hår hon vred
Gav mig sin själ och för min skull
Bröt hon sin heliga ed
Länge drack vi i ögat av tårar vått
Eller med svårmodslöje kärlek i ont och gott
Kärlek i synd och lycka
Kärlek i lust och brott
Hörde jag nyss, att munkens
Röst i mitt öra ljöd:
Livet är skönt att se till
Kärlekens kind är röd
Nu har din älskade vitnat nu är Osviva död
Nu skall Osviva sova länge i slummer sval
Sömnen och drömmen och döden
Var hennes eget val
Aldrig hon ångrade, aldrig
Går hon till himmelens sal
Munk, det är sång och sägner
Munk, det är häxans tal
Att, när den sista hösten
Fällt sina sista blad ska en befriare dra
Genom de dödas stad
Då har väl åren susat över min själ sen då?
Då är väl dagen inne
Snart ska väl slaget stå
Då ska befriarens ande
Stark genom världen gå!"
Som hav i svallning när vinden kommer
Som våg i vandring gick suset fram
Av dagens aning i Hadesnatten
Fördold och hemlig och undersam
Men åter sjönk den i djupets mörker
Där förd av drömmen min tanke sam
Och åter steg den och kom tillbaka
Och syner såg jag och ord förnam
Och över ansiktet det föll
En glimt av klarare ljus än förr
Men ännu svagt som en månes strimma
Från livets natt genom dödens dörr