Solen - Gävle Text (lyrics)
[Solen - Gävle Text lyrics]
Det handlar om någon annan
Säger liftaren till slut
Jag känner mig rätt vilsen
Jag kan erkänna det nu
I bilen påväg mot skymningen
Ensam på vägens grus
På horisonten går gamla minnen
Och dagens sista ljus
Du är den enda jag nånsin älskat
Viskar hon och fäller en tår
Men jag är sen länge förlorad
Jag hoppas du förstår
Om ens för ett ögonblick
Kan det bli som förut
Och från baksätet i Volvon
Ser hon blixten slå ner
När dom kör in mellan stadens hus
Nu slår regnet över torget
Där den oskyldige sköts
Prinsessan kammar håret
Och gud har sålt sitt hus
Här håller du handen stadigt
För att inte verka svag
Men i ditt ärriga ansikte
Dröjer ångerns pärla kvar
Och din favoritpoet säger ingenting just nu
Under gatlyktan på hörnet bryter bödeln ihop
När han inser att världen är sjuk
På en av kvarterets balkonger
Står tv-kockens son omgiven av vänner
Vänner han växt ifrån
Han berättar om sin pappa
Och sin längtan söderut
Hur han lärde sig att fäktas
Och klyvas mitt itu
Och den stora tystnaden
Klart den skrämmer mig ibland
Han håller handen på revolvern
Bakom ridån hör han röster
Som ropar hans namn
På en ensam stol i baren
Sitter stadens sista skald
Med blicken fäst i lågan
Spelandes i hans hand
Han vinkar till sig servitrisen
Hon tömmer sin karaff och han viskar
Jag har förlorat
Och jag avtjänar mitt straff
För tiden jag levt på månen
Mitt liv bakom en mikrofon
Men ljuset har redan slocknat
Och servitrisen gått därifrån
Tänk en kyss i en trappuppgång
Och att bli som förut
Han släcker sin cigarett
Och reser sig upp, tar jackan och går
Och när solen går upp sörjer ingen hans spår
Säger liftaren till slut
Jag känner mig rätt vilsen
Jag kan erkänna det nu
I bilen påväg mot skymningen
Ensam på vägens grus
På horisonten går gamla minnen
Och dagens sista ljus
Du är den enda jag nånsin älskat
Viskar hon och fäller en tår
Men jag är sen länge förlorad
Jag hoppas du förstår
Om ens för ett ögonblick
Kan det bli som förut
Och från baksätet i Volvon
Ser hon blixten slå ner
När dom kör in mellan stadens hus
Nu slår regnet över torget
Där den oskyldige sköts
Prinsessan kammar håret
Och gud har sålt sitt hus
Här håller du handen stadigt
För att inte verka svag
Men i ditt ärriga ansikte
Dröjer ångerns pärla kvar
Och din favoritpoet säger ingenting just nu
Under gatlyktan på hörnet bryter bödeln ihop
När han inser att världen är sjuk
På en av kvarterets balkonger
Står tv-kockens son omgiven av vänner
Vänner han växt ifrån
Han berättar om sin pappa
Och sin längtan söderut
Hur han lärde sig att fäktas
Och klyvas mitt itu
Och den stora tystnaden
Klart den skrämmer mig ibland
Han håller handen på revolvern
Bakom ridån hör han röster
Som ropar hans namn
På en ensam stol i baren
Sitter stadens sista skald
Med blicken fäst i lågan
Spelandes i hans hand
Han vinkar till sig servitrisen
Hon tömmer sin karaff och han viskar
Jag har förlorat
Och jag avtjänar mitt straff
För tiden jag levt på månen
Mitt liv bakom en mikrofon
Men ljuset har redan slocknat
Och servitrisen gått därifrån
Tänk en kyss i en trappuppgång
Och att bli som förut
Han släcker sin cigarett
Och reser sig upp, tar jackan och går
Och när solen går upp sörjer ingen hans spår