Björns Vänner - Åkrar och himmel Text (lyrics)

När jag var ung såg jag åkrar och himmel
Jag hade en flickvän som bodde inunder
Hon hade ingen att dela sin kärlek med
Och jag var fjorton år
Och vi gick nerför gatan med armarna knutna
Jag visade platsen där de sköt min pappa
Vi tog ett tåg ända
Till slutstationen och sen
Sen tog vi tåget hem igen
Och vi lekte tafatt mellan träden
I skogen och kom
Till ett fält där de hade nåt jordbruk
Satt vid en å
Sög på grässtrån och log mot varann
Och jag fick ta på hennes hår
Och hon hade en kjol som var tunn
Röd och liten
Och väckte en längtan i mig att
Ta av den hon sa:

"Vi kan vänta med sånt för vi älskar varann"

Jag kallade henne "stumpan" ibland

Och så en morgon när jag vaknade
Hade hon sett nåt slags ljus
Hon sa till mig:

"Du är precis som de andra, du
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig
Men nu förstår jag
Du är bara rädd för att jag
Ska veta hur du är
Förstå vad du tänker, stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris
Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där"

Så jag åkte iväg mellan åkrar och himmel
Och kom till en storstad
Där de pratade spanska
Drack lite vin på en trappa och umgicks
Nån sa:

"Du kan få bo med oss"

Och jag spelade höghus i en dockteater
Och ramlade omkring
Klottrade slagord med näsblod
Jag tänkte, Svensson
Han glömmer att leva sitt liv
Med det finns andra än han det finns vi

Och så en morgon när jag vaknade
Var det ett jävla liv och
Utanför stod föräldrar på rad och skrek
Till alla barnen att de skulle sluta leka nu
Och följa med dem i bilen och bli något
Jag såg mina vänner, med hariga ögon
Och alla glada lögners slut
Jag skrek för jag var rädd jag skrek:

"Revolutionen kräver bara att ni
Inte åker hem!"

Det var då jag förstod att
Jag knappast kan låtsas
Att mitt huvud är för stort
Och mina armar för smala
Så jag skaffade ett jobb
Skyfflade sand genom ett hål i en vägg
Fem dagar, åtta timmar
Min chef var en gubbe med ögon som knivar
Han satt där och stirrade i nio månader
Sen sa han:

"Lägg ner din spade och gå härifrån!
Vem tror du du försöker lura?"

Så jag gick därifrån och jag ringde min mamma
I bakgrunden hörde jag någon leka hundvalp
Hon fnissade och sa:

"Det blir bra, det du gör med ditt liv
Men jag har inte tid nu"
Men jag frågade ändå:

"Mor, hur var jag som liten?"

Hon suckade och sa:

"Det var längesen det, du
Du var det bästa jag visste, så rosig och rar
Du var väl som barn är mest du var glad"

Jag tänkte att vad skulle jag
Med sådana vaga ordalag
Så jag sprang ner till en lässal i innerstan
Jag sökte efter mig själv i deras databas
Men hittade inget och jag rev
I mitt hår och skrek:

"Folket är törstigt, så folket det dricker
Folket är hungrigt och äter
Jag ser inte någon mening med mitt liv
Kan jag inte sova nu?
Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!"

När jag sen vaknade tjugo år senare
Satt jag och stirrade på åkrar och himmel
Och jag tänkte att "visst var det
Där lite viktigt en gång
Det är ändå ett kort liv
För att vara så långt"