Monica Zetterlund, Monica Dominique - Trubbel Text (lyrics)

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor
Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor
Men i min trädgård är det visset
Mörkt och kallt
Här är det risigt och förvuxet
Fult och snårigt
Och lika hopplöst grått och trist
Som i mitt bröst
Därute doftar det av sommarns alla dofter
Där är det sommar, men här inne är det höst

Jag levde lycklig här med dig och mina katter
Ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst
Försonad med min karaktär, för jag har aldrig
Förmot att säga nej till någonting som helst
Och inte nekat mig det ena eller andra
Och levat livet, tills jag krossades en dag
Det börja med att du bedrog mig med en annan
En som du sa var mycket finare än jag
Vårt gräl tog veckor
Ropen blandades med gråten
Och jag blev grundligt jämförd
Med din fina vän
Tills du bekände att hon givit dig på boten
Då blev det dödstyst här i trädgården igen!
Ifrån den stunden blev den
Kvinnan dubbelt hatad
Hon hade lekt med dig, med oss ett litet slag
Och tänkt jag kände det som
Även jag var ratad jag ville slåss
Och gick mot mitt livs nederlag

Jag kom med hammaren beredd under kavajen
När hon kom ut i sidenscarf och sa: God dag!
Kom in och slå dig ner en
Stund så får vi prata!
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad
Och jag blev bjuden på likör och cigarreller
Och kunde inte få mig till att säga nej!
Och när vi skiljdes var
Vi bästisar och bundis
Och jag tog saker som du
Glömt med hem till dig!

Jag går omkring i mitt pompej, i bland ruiner
Och jag trampar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
Och aldrig skall du bli
En annans tidsfördriv!
Nej, åt det gamla skall
Vi binda vackra kransar
Och ta vårt liv och mina katter som de är
Och trots all kärleksbrist och
Trasighet och fransar
Dig skall jag älska livet ut
Dig har jag kär!