Juvel Christensen - UTÅT Text (lyrics)
[Juvel Christensen - UTÅT Text lyrics]
När bilen stannar framför fotbollsplanen så
Har klockan hunnit bli fem
Gatan är helt öde förutom ett tidningsbud som
Skjuter sin röda buntvagn framför sig
Jag och Olle går ut men blir stående
Hukande innan vi slår igen dörrarna
Tomas höjer volymen och man hör
Den dova basen genom glasrutan
Han sveper med handflatan fram och tillbaka i
Takt med musiken och drar i ettan
Jag skrattar och gör samma sak
Sen svänger bilen ut i gatan och
Snart har den försvunnit helt
Raden med träd som går längs gatan där vi
Båda bor är mörk och lite olycksbådande
Medan de blommor som slagit ut i kronorna är
Så vita att de nästan ser självlysande ut
Olle frågar om jag inte ska däcka hemma
Hos honom men jag har inte varit
Hemma på några dagar och det är lika
Bra att jag sover hemma inatt
Han nickar och vi säger vi hörs imorgon
Olle ler ett överdrivet leende och
Fortsätter upp för gatan
Jag blir stående och tittar på
Honom föreställer mig att
Han försvinner i tomma luften
Lite som River Phoenix
I slutet av Stand by Me men det gör
Han såklart inte utan fortsätter
Upp, lite svajande
Hukande med sin långa och smala figur jag tar
En genväg genom Axels port in på gården
Och fortsätter in i min
Uppgång uppför trapporna
Till tredje våningen öppnar ytterdörren så
Försiktigt jag kan och smyger av mig
Mina skor och fortsätter in på
Mitt rum solen har börjat gå upp
Där ute och det första ljuset
Drar som en slöja genom rummet de
Blå väggarna skolplanschen med insekter
Bilden av Lil Kim ovanför
Skrivbordet den åttiotalsmönstrade soffan
Någon sa en gång att det
Inte finns några lyckliga slut, bara slut
Att slutet innebär ett avsked
Att något lämnas och försvinner
Detta kan aldrig vara förenligt med lycka
Efter slutet har allt upplösts och kvar
Finns bara mörker och tomhet
Det här är dock inget jag
Tänker på medan jag tar
Av mig mina kläder för att gå och lägga mig
Men innan jag lägger mig på den
Tjocka madrassen fastnar jag framför mig
Själv i den långsmala spegeln som
Står lutad mot ena väggen
Bilden av den jag är just nu för tillfället
Med så mycket som väntar
En framtid överfylld
Vissa stunder önskar man att man kunde sluta
Handen om för att aldrig släppa
Andra kan man knappt vänta på
Att det ska vara över
Men just den här stunden vet jag inte
Lite av båda kanske
Jag rycks tillbaka av ljudet
Av tidningen som trycks
Ner genom brevinkastet och
Landar på hallgolvet
Kryper ner under täcket och sluter ögonen men
Även fast jag är så sjukt
Trött så sover jag inget den här natten
Det lilla av den som är kvar
Den här natten håller drömmen mig vaken och
Det har den gjort sen dess
Har klockan hunnit bli fem
Gatan är helt öde förutom ett tidningsbud som
Skjuter sin röda buntvagn framför sig
Jag och Olle går ut men blir stående
Hukande innan vi slår igen dörrarna
Tomas höjer volymen och man hör
Den dova basen genom glasrutan
Han sveper med handflatan fram och tillbaka i
Takt med musiken och drar i ettan
Jag skrattar och gör samma sak
Sen svänger bilen ut i gatan och
Snart har den försvunnit helt
Raden med träd som går längs gatan där vi
Båda bor är mörk och lite olycksbådande
Medan de blommor som slagit ut i kronorna är
Så vita att de nästan ser självlysande ut
Olle frågar om jag inte ska däcka hemma
Hos honom men jag har inte varit
Hemma på några dagar och det är lika
Bra att jag sover hemma inatt
Han nickar och vi säger vi hörs imorgon
Olle ler ett överdrivet leende och
Fortsätter upp för gatan
Jag blir stående och tittar på
Honom föreställer mig att
Han försvinner i tomma luften
Lite som River Phoenix
I slutet av Stand by Me men det gör
Han såklart inte utan fortsätter
Upp, lite svajande
Hukande med sin långa och smala figur jag tar
En genväg genom Axels port in på gården
Och fortsätter in i min
Uppgång uppför trapporna
Till tredje våningen öppnar ytterdörren så
Försiktigt jag kan och smyger av mig
Mina skor och fortsätter in på
Mitt rum solen har börjat gå upp
Där ute och det första ljuset
Drar som en slöja genom rummet de
Blå väggarna skolplanschen med insekter
Bilden av Lil Kim ovanför
Skrivbordet den åttiotalsmönstrade soffan
Någon sa en gång att det
Inte finns några lyckliga slut, bara slut
Att slutet innebär ett avsked
Att något lämnas och försvinner
Detta kan aldrig vara förenligt med lycka
Efter slutet har allt upplösts och kvar
Finns bara mörker och tomhet
Det här är dock inget jag
Tänker på medan jag tar
Av mig mina kläder för att gå och lägga mig
Men innan jag lägger mig på den
Tjocka madrassen fastnar jag framför mig
Själv i den långsmala spegeln som
Står lutad mot ena väggen
Bilden av den jag är just nu för tillfället
Med så mycket som väntar
En framtid överfylld
Vissa stunder önskar man att man kunde sluta
Handen om för att aldrig släppa
Andra kan man knappt vänta på
Att det ska vara över
Men just den här stunden vet jag inte
Lite av båda kanske
Jag rycks tillbaka av ljudet
Av tidningen som trycks
Ner genom brevinkastet och
Landar på hallgolvet
Kryper ner under täcket och sluter ögonen men
Även fast jag är så sjukt
Trött så sover jag inget den här natten
Det lilla av den som är kvar
Den här natten håller drömmen mig vaken och
Det har den gjort sen dess