Organismen - Veritas Text (lyrics)
[Organismen - Veritas Text lyrics]
Veritas sitter hemma, han går sällan ut
Känner sig aldrig ensam
Nästan aldrig ens sällskapssjuk
Träffar endast ett fåtal men kom ihåg
Han kan ha väldigt bra vänner
Även om de är få
De håller honom om ryggen som ett kongatåg
Vi borde hälsa på han även om
Det är långt att gå
Får leta länge, sen ser du ett ljus nånstans
Huset där han bor är alla
Fönster släckta utom hans
Vi träffas snubben tar säkert
Hissen upp förbi en gentleman av karaktär
Ett missförstått geni (ja)
Några träffar, sen kan drömma gott om dem
Vissa sliter hela livet för
Att glömma bort honom
Har haft förhållanden men alla
Dom var otrogna de som går emot honom
Han kallar dem för omogna
Fåordig, men ibland smårolig
Rak i ryggen alltid rät
För vissa även blåblodig
Hård men inte alltid rättvis, dock bra
Snurrar sen runt era tak
På sätt och vis som klockslag
Har alla svar den dag han använder dem
Du och jag vi känner inte han
Men han känner oss
För dom som aldrig frågar, får aldrig veta
Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva
Ja han lever ensam som en kuf
Men dock i själva verket
Är han eran bästa vän utan
Att ni själva märkt det
För dom som aldrig frågar, får aldrig veta
Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva
Ja veritas satt hemma, han gick sällan ut
Kände sig aldrig ensam
Nästan aldrig ens sällskapssjuk
Om sanningen ska fram så får
Du lugna ner dig va har inte vänt på kappan
Aldrig tummar han på reglerna
Spelar alla instrument utan nåt nothäfte
Själsfränder från spjälsängen ända
Till jordfästning
Utan honom kan bara halva dig bli nöjd
Samma arm som krossar dig är den
Som vaggar dig till sömns
Har ett horn i sidan med rävspel och poker
Stolt, inte fåfäng men klär sig propert
Han lever nog ett sparsamt liv
Ingen deg, ändå reser han vart han vill
Ändrats lite kanske, fast han är densamma
Ärrad utav åren
Med ett ansikte som passar alla
Alla gastar alltid om hans existens
En tjänst från en okänd som ter
Sig som din bästa vän
Han ser allt utan spåkonst och kristallkulor
Vissa ser på honom som en
Tråkmåns med bisarr humor
En bättre vetande fast han aldrig mött gud
Vandrar med sitt paraply
Redo för en störtskur
Han ler och valsar fram, med ödets ironi
Dansar efter egen pipa har en högre melodi
Hans namn får fart av
Vinden som en väderkvarn
Han finns här ibland
Frågan är vart är han idag
För Veritas satt hemma, han gick sällan ut
Kände sig aldrig ensam
Nästan aldrig ens sällskapssjuk
Känner sig aldrig ensam
Nästan aldrig ens sällskapssjuk
Träffar endast ett fåtal men kom ihåg
Han kan ha väldigt bra vänner
Även om de är få
De håller honom om ryggen som ett kongatåg
Vi borde hälsa på han även om
Det är långt att gå
Får leta länge, sen ser du ett ljus nånstans
Huset där han bor är alla
Fönster släckta utom hans
Vi träffas snubben tar säkert
Hissen upp förbi en gentleman av karaktär
Ett missförstått geni (ja)
Några träffar, sen kan drömma gott om dem
Vissa sliter hela livet för
Att glömma bort honom
Har haft förhållanden men alla
Dom var otrogna de som går emot honom
Han kallar dem för omogna
Fåordig, men ibland smårolig
Rak i ryggen alltid rät
För vissa även blåblodig
Hård men inte alltid rättvis, dock bra
Snurrar sen runt era tak
På sätt och vis som klockslag
Har alla svar den dag han använder dem
Du och jag vi känner inte han
Men han känner oss
För dom som aldrig frågar, får aldrig veta
Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva
Ja han lever ensam som en kuf
Men dock i själva verket
Är han eran bästa vän utan
Att ni själva märkt det
För dom som aldrig frågar, får aldrig veta
Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva
Ja veritas satt hemma, han gick sällan ut
Kände sig aldrig ensam
Nästan aldrig ens sällskapssjuk
Om sanningen ska fram så får
Du lugna ner dig va har inte vänt på kappan
Aldrig tummar han på reglerna
Spelar alla instrument utan nåt nothäfte
Själsfränder från spjälsängen ända
Till jordfästning
Utan honom kan bara halva dig bli nöjd
Samma arm som krossar dig är den
Som vaggar dig till sömns
Har ett horn i sidan med rävspel och poker
Stolt, inte fåfäng men klär sig propert
Han lever nog ett sparsamt liv
Ingen deg, ändå reser han vart han vill
Ändrats lite kanske, fast han är densamma
Ärrad utav åren
Med ett ansikte som passar alla
Alla gastar alltid om hans existens
En tjänst från en okänd som ter
Sig som din bästa vän
Han ser allt utan spåkonst och kristallkulor
Vissa ser på honom som en
Tråkmåns med bisarr humor
En bättre vetande fast han aldrig mött gud
Vandrar med sitt paraply
Redo för en störtskur
Han ler och valsar fram, med ödets ironi
Dansar efter egen pipa har en högre melodi
Hans namn får fart av
Vinden som en väderkvarn
Han finns här ibland
Frågan är vart är han idag
För Veritas satt hemma, han gick sällan ut
Kände sig aldrig ensam
Nästan aldrig ens sällskapssjuk